Elin Kindberg

När jag tänker tillbaka på min barndom.
ser jag skräckbilder tydligast av allt
ja, dom gånger de skrämde eller slog mig
är de minnnen som hårdast sitter fast
för som barn tar man kärleken för given
allting annan är emot ens natur
i den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur

ändå står snart de vuxna där och pekar
ut den rikting de tycker man ska ta
alla drömmar de själva har förvägrats
vill de förverkliga genom sina barn
är man lydig belönas man och hyllas
revolterar man mister man allt
ingen älskar ett barn som inte lyckas
ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
och vem kan säga till någon annan, hur lycka ser ut?
vem kan säga vad någon annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
låt dina växter få leva där de trivs
lås inte in dina plantor i ett drivhus
låt de få slippa ett onaturligt liv
låt den få älska få pröva sina vingar
endag så flyger din älskade rätt
vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt

---